ettanochjag

Här sitter man på sena natten och tänker på livets alla tvister. På kärlek och framtid. På jobb och eventuella barn. På trogna vänner och bortglömda bekanta. Vi söker alltid svaret på det omöjliga och vill alltid ha ut mer av livet. Vi slutar aldrig att skapa nya frågor och vilja ha mer svar än vad våra själar är skapta för. Det finns säkert individer i vårat uneversum som har kommit längre än vi i dessa områden. När jag tänker på rymden känner jag mig bara mindre och mer nyfiken på vad som egentligen finns bortom våra gränser?
Jag vill ha ut mycket av livet precis som många andra. Men inget här i livet kommer självmant och nästan inget är gratis. Hur mycket vi än kämpar för lika värde kommer vi fortsätta dela in oss i olika grupper.
Mänskligheten skapade krigen. Startade försummningen av jordens vackra natur. Varför? För vi slutar inte vilja ha!
Jag vill också skapa mig en familj. Ha ett bra jobb och ett fint hem. Precis som nästan alla andra. Jag vill känna mig älskad och visa att jag älskar. Kanske kommer jag dit. Kanske inte. Men att känslor är komplicerade vet ju dom flesta. Det är dock inte många som vill erkänna det. Och att vi själva har skapat olycka i livet står vi inte heller för. Att vi underskattar naturens krafter är inte heller något vi pratar om. Varje höst blir det kallare och kalllare. Tillslut kommer det vi kallar vinter. Och varje år dör det individer på grund av halkan som uppstått och där står vi lika förvånade varje år? Vad är det med oss. I flera hundra år har vintern kommit till oss och ändå är vi inte berädda?
Vi borde verkligen tänka om. Behöver vi allt vi har? Kan vi undvara något för att få en chans att leva längre eller behöver vi dom största bekvämligheterna?
vi överlevde utan tv. Utan telefon och dator. Och nu är det obligaratoriskt i alla hem?