Nu är problemet löst med att jag inte ser min kära bozz i mörkret på kvällarna och mornarna när vi går ut på åkern och leker av oss. Har införskaffat ett lysande halsband som både blinkar och kan lysa fast. Kostade lite men var faktiskt värt det, länktar tills i kväll då vi ska prova det ute. Funerar även på att byta foder så han kan hålla vikten bättre, anser att han väger för lite än.
Fick höra att han hade smygit upp i husse-husses säng och agerat kudde utan att husse-husse vaknat. Log innombords då.
Igår släpptes trist och bozz i hop och det gick bra. Skönt att kunna hälsa på ST utan att behöva ha hundarna i separata rum. Hoppas jag får in lite bilder snart. På återseende
Nu har jag antagit mig en söt underbar liten vovve på ungefär 18 månader, han har haft en tuff början i livet och var något undernärd när han kom hem till mig. Nu kämpar jag upp han i vikt och han blir lika glad varje gång man går ut och kastar lite pinne.
En sådan översocial hund har jag aldrig haft och han tyr sig väldig snabbt till trygga personligheter. Ska kämpa för att kunna ha han kvar hos mig, så han får en chans att blomma upp. Alla borde få en chans att leva, nu gosse är det din tur // "Matte"
Vilken underbar helg jag har haft, vet att jag skriver lite sent men har inte hunnit sitta så mycket vid datorn. Hade iaf en underbar helg i skogen med en väldigt god vän. Vi åkte fyrhjuling i flera timmar både på lördag och söndag. Mina kläder var täckt med lera när vi väl var klar :) Men det var klart värt det. Ute i skogen var mobilen helt hopplös vilket var en lättnad med. Ingen tillgång till dator eller telefon var rena semester för mig det. Kommer lägga upp lite bilder så det syns hur skitig man blev :)
Här sitter man på sena natten och tänker på livets alla tvister. På kärlek och framtid. På jobb och eventuella barn. På trogna vänner och bortglömda bekanta. Vi söker alltid svaret på det omöjliga och vill alltid ha ut mer av livet. Vi slutar aldrig att skapa nya frågor och vilja ha mer svar än vad våra själar är skapta för. Det finns säkert individer i vårat uneversum som har kommit längre än vi i dessa områden. När jag tänker på rymden känner jag mig bara mindre och mer nyfiken på vad som egentligen finns bortom våra gränser? Jag vill ha ut mycket av livet precis som många andra. Men inget här i livet kommer självmant och nästan inget är gratis. Hur mycket vi än kämpar för lika värde kommer vi fortsätta dela in oss i olika grupper. Mänskligheten skapade krigen. Startade försummningen av jordens vackra natur. Varför? För vi slutar inte vilja ha! Jag vill också skapa mig en familj. Ha ett bra jobb och ett fint hem. Precis som nästan alla andra. Jag vill känna mig älskad och visa att jag älskar. Kanske kommer jag dit. Kanske inte. Men att känslor är komplicerade vet ju dom flesta. Det är dock inte många som vill erkänna det. Och att vi själva har skapat olycka i livet står vi inte heller för. Att vi underskattar naturens krafter är inte heller något vi pratar om. Varje höst blir det kallare och kalllare. Tillslut kommer det vi kallar vinter. Och varje år dör det individer på grund av halkan som uppstått och där står vi lika förvånade varje år? Vad är det med oss. I flera hundra år har vintern kommit till oss och ändå är vi inte berädda? Vi borde verkligen tänka om. Behöver vi allt vi har? Kan vi undvara något för att få en chans att leva längre eller behöver vi dom största bekvämligheterna? vi överlevde utan tv. Utan telefon och dator. Och nu är det obligaratoriskt i alla hem?
